när julen infinner sig

Jag är tacksam att jag har barn så att det blir mer tvunget med julsysslor. Först så skickade jag en ursöt tomte på Lucia och han sjöng stolt. Stolt för att hans mamma var där och såg på. Tomtedräkten var så stor. Storlek vuxenmodell som gick tveklöst ända ner till fötterna. Det. Var. Sött.
Sedan var jag tvungen att tagga till och baka pepparkakor. Detta evinnerliga bak! Kavla ut, trycka ner, ringla fram, lägga på plåt, börja om....! Det tar liksom aldrig slut.
När det äntligen var klart, skulle dessa pyntas och glasyras! Det var både kul & gott. Tvillingarna sov sig igenom hela baket. Det känns bra i hjärtat när Hugo får en dos egentid. Han är så rolig att hänga med.

Spontana tvillingar?!

Det är så roligt, men tydligen en alldeles naturlig fråga att ställa inom sjukvården och det är;
- Är det spontana tvillingar?
Min spontana respons på det är ju "Nej, det var planerat i allra högsta grad".
Men att det sedan blev två var ju mindre planerat. Jag antar att det är mer vanligt med tvillingar genom IVF och därför vill de veta...

Albert har fortfarande sond och igår kom en kvinna från hemsjukvården till oss eftersom han drar ut den emellanåt. Denna kvinna är urgullig och pratar på söderstockholmska vilket resulterade i ett roligt missförstånd. Hon tyckte att vi skulle sätta "socker" på Alberts händer så att han inte drar ut sonden. Och jag tyckte ju givetvis att det var supergalet och frågade "Va, är det sant?". Hon tar mig på allvar och menar "Ja, det tycker de är supermysigt, att få "socker" på händerna".

Lagom tills hon gått förstod jag att hon menar sockor. Hur kul?!

Hur man överlever tvillingstarten?

Fanns det en bok i ämnet hade jag varit trogen kund och läsare. Alltså. Hur gör man? Vad är överlevnadstipset? Kärleken övervinner allt? Jo, jättefint. Absolut. Men jag är dödens trött. Tänk de som får TRE barn på samma gång. Idag vill jag utbringa en skål för den hjälteinsats och uppoffring alla tvilling-trillingmorsor gör. Ni är grymma!

någon gång ska jag berätta

Detta är Albert August Envall. Vår lille Abbe. På torsdag är han fyra veckor. Vi är särskilt glada för att just han ligger i våra armar. Givetvis över hans tvillingbror William också. Men Albert har redan gjort en resa jag önskar alla människor få slippa. Ni förstår, för bara ett par veckor sedan upptäckte läkarna att han hade ett hjärtfel och följande veckor har vi varit utom oss av oro. Flygplan och hela konkarongen till Göteborgs hjärtspecialister för operation. Skulle han klara sig till operationen? Skulle han klara operationen? 1,6 kg?

Det var så overkligt. Att inte veta om vi sa hej då eller farväl innan operationen. Så overkligt att vänta på det där samtalet. Beskedet.

Men nu har vi honom. I våra armar. Eller sovandes tätt tätt intill sin bror. I vårt hem. Hans hem. Välkommen hem! Vi älskar dig.