Fjärde ljuset tänt!

Så plötsligt var det fjärde advent? Tiden rusar, fast just denna sista adventshelg har vi faktiskt anammat ett lugn. Vilket är närmast saligt för oss med en ganska så intensiv tillvaro! 

            

Det blev inte så mycket tomtar hos oss (i år heller), men massa gröna juliga växter! Det ger ju ett sånt rackans lugn med växter. Att det står hyacinter i varendaste rum och doftar jul gör inte saker värre!

Och precis som förra året tänker jag att det blir jul ändå. Utan julbak, pynt och pakethets. Men vet ni? Med just den inställningen blir det tid över till att ändå slänga ihop något julgodis. Fast jag ställer  mig inte med något långkok. Jag gör det enklaste; Wienernougat och chokladbräck med massa nötter är enkelt och går superfort! Farligt gott är det med....

Lyckligast över granen är William. Hjälp vad han fixar och fixar, fixar igen och lite till! Den kommer stå tom på barr lagom till julafton om han fortsätter med sin dekor-hets!

Mot slutet av helgen fick vi oss en liten sjukling. Han fick skämmas bort med film och varm choklad, med extra allt. Bara det att sjukligen gillar inte extra allt. Han vill bara ha chokladen. 

       

Sedan skickade jag iväg man och två välkammade tvillingar på en julglögg.

Lite tråkigt att missa den, men ljuvligt att få se dessa små stoltare än aldrig förr över att få ha skjorta! De vill till och med sova i dem. Vårt jullunk is on. Hoppas ni känner det samma. 

/Therese

Midnatt råder

Lusse lelle, tipp tapp och elva nätter före jul. Ja men tänk så fridefullt. Hej tomtegubbar, julegrisen och stalledrängen. Det nalkas Lucia. Och som förälder är det så fint att man trillar in i traditioner igen? 

Våran sexåring är en miniatyr-tonåring. Allt är tråkigt, jobbigt och pinsamt. Jag har försiktigt försökt närma mig ämnet: luciakläder. Försökt vara lagom entusiastisk och lagom "vadå jag bryr mig inte" när frågan kom på tal.

Jag vill vara stjärngosse, svarar miniatyr tonåringen tre dagar innan självaste lucia. 

Åh så trevligt och hjälp så gulligt! Tänker jag (såklart) för det vore ju det pinsammaste i världen om jag hade råkat säga det högt.

Så var det dags att pröva outfiten. (Såklart dagen innan självaste framträdandet). Struten åker på, hjälp vilken fin son jag har. Sa jag det högt? Minns inte... Stjärnan i handen. Allt går fortfarande bra. Han är så fin. Jag kan knappt tro att det är sant! Dags för klänningen. "Men va!? -Det är ju en kjol? Mamma det känns inte bra, jag vill vara tomte" säger miniatyr tonåringen. 

Suck. Det här gick ju inte bra. Lite väntat kanske, men skit också, jag vill ju så gärna se min lilla människa i lucia tåget. Springer ut till garaget, rotar fram (min) tomtedräkt och ber stillsamma böner när tonåringen ska pröva dräkten. Kanske märker han inte att den går ner till vaderna? Men jag har fel... "Den är ju för lång..." utbrister miniatyren, "jag vill vara pepparkaka".

Ungefär här exploderar jag. "Jag har ju inte köpt någon j-kla pepparkaka, du ville ju vara stjärngosse!!!!!" Utbrister miniatyr tonåringens vuxna tonårsmamma. 

Jag sjunger inte lite vitsigt "är du snäller så kan du få", nej för det är slut på curlandet. Jag får skicka upp någon darth vaider kopia i släptåget. Natten går tunga fjärt. God natt och good bye. 

Allting har sin tid

I väntan på julen finns ju minst tusen saker man kan göra och tusen saker till man kan baka. Och som småbarnsförälder känner jag att det lilla man gör är stort nog. Vi kommer antagligen inte baka knäck, ha en egen paketkalender eller åka och träffa en tomte i ett köpcenter. Och det bekommer mig inte det minsta. Att baka pepparkakor kan räcka gott. Detta året. 

Igår tänkte vi slå ihjäl förmiddagen med en skridskoutflykt. Våra små twins får verkligen "haka på". Typiskt för småbröder. Inte sant?

Det kan dock lätt bli lite svettigt. Här är Albert på vift och inte ens en pepparkaka kunde få honom att stanna inom ett rimligt räckhåll...

Älskade pojkar. Tänk så ni kan trötta ut två stackars päron på en helg... 😵😵

Våra småttingar saknar lite verbal kommunikation och det knuffas och bökas en hel del mellan lekarna. Att dricka en kopp kaffe utan avbrott förekommer inte i vår familj. Allting har sin tid. Och just nu i livet är tiden inne då man mickrar sitt kaffe minst två gånger, missar munnen minst en gång och gömmer den varma koppen på ett sånt där bra ställe så det är omöjligt att hitta den. 

Men så äntligen fick två par slitna vuxna avnjuta årets första julbord. Barnfria dessutom.

Vi pulsade i snön genom skogen och kom fram till Långängens ljuvliga gård. Det är så mysigt där att man nästan aldrig vill gå hem...

Väl hemma, nöjda, mätta och belåtna står barnvakten i dörren och berättar glatt att våra tvååringar sov två timmar mellan 16-18. Ungefär då ville min man och jag börja gråta lite. Istället gick vi till pulkabacken 20:00 körde skiten ur alla och kom hem trötta i både knopp och kropp lagom till 21:30. Jag måste säga att vi gjorde det bästa av situationen. Det var extra gott och gå och lägga sig, just den kvällen. Allting har sin tid. Inte sant?

happy two years baby boys!

        

Ni vet i november, när den första snön lägger sig, man laddar för julen, är glad om man slipper förkylningar och sånt? När man skrämmer folk med bus eller godis, hänger upp fladdermöss och karvar pumpor ena helgen för att hedra de döda den andra. Ungefär då fyller våra tvilllingar år. Denna gången två år. Det vill jag spara här i cyberspace. Var så god:

Att hålla kalas och middagar är förbenat skoj! Särskilt för sina barn. Men ni vet, lugnet efter städet, stormen? Det kanske nästan är det bästa? Givetvis krävs det ju en middagsbjudning eller ett kalas för att man ska känna så. Hoppas ni har känt lugnet denna jul och nyår. ❤

Allt som är grönt

       

Jag tänker på hur kallt det hunnit bli. Och hur svårt det är att kliva ur sängen om morgnarna.

Jag tänker att grönt är en varm färg som också gör dig lugn.

Jag tänker att man blir så glad av växter och att man får unna sig det när naturen utomhus är på vila.

Jag tänker att jag borde bära mer grönt och låta mina gröna ögon komma fram lite.

Jag tänker på första snön som väntas falla till måndag. Jag tänker på hur ljust och vackert det blir då. Och att vi måste köpa ljusslingor att dekorera våra träd med.

Jag tänker på julgranen. Jag tänker att i år kommer alla barnen kunna hjälpa till att klä den. Jag tänker på uppståndelsen som kommer ske när vi ska släpa hem den. Och förväntan.

Jag tänker på första pepparkaksbaket. Hur kladdigt det kommer bli. Och hur ont i magen man kan få. Och hur gudomligt det kommer lukta! Hur himmelskt det kommer smaka! Och så många som ska dekoreras!

Jag tänker på de första julklapparna. Jag tänker på omtanken som ligger bakom köpen. Hur kul det är att få ge. Och hur roligt det är att få slå in dem. 

Jag tänker på alla er och hoppas att det är väl med er.

Jag ser att solen skiner och tänker att jag måste ge mig ut! 

mitt sabbatsår

        

Jag älskar att få sätta fötterna i golvet om mornarna när man själv valt det. Vad menar du tänker ni? Jo, jag kan vakna på två sätt. Antingen av mig själv. (väldigt sällan) eller också av att någon/några skriker MAAAAAAAAMMAAAAAA!!!!! (läs att vakna med ett ryck....och en suck!)

Men i helgen hände det lite mer humana scenariot. Och det var ljuvligt! 

Hugo 6 år aka nattuggla, han sover gärna om morgonen.

Sovmorgon och sol, på en och samma helg. Det bara går ju inte att klaga. Jag gav min man lite egentid hemma och promenerade med kidsen till lekparken. Killarna var så duktiga på att gå och jag kände mig som världens bästa fru. 

Mitt andrum och egentid spenderades här. För er som inte vet det är detta även min arbetsplats. Det är faktiskt helt fantastiskt att få arbeta i församling. Jag känner mig både stolt och ödmjuk inför ett sådant förtroendeuppdrag. Faktiskt var jag så sliten och trött efter mammaledigheten med twinsen att jag inte hade ork att åka in till stan för att sitta på ett kontor och leverera inget annat än siffror. Och dessutom heltid. Så öppnades det en lucka i kyrkan här på ön och det kan vara det bästa beslutet jag tagit! Siffror, kontor  och en heltidstjänst kan vänta. Detta året lägger jag på mig själv, människorna jag möter i jobbet och på min familj. En ljuv paus i livet. Mitt sabbatsår.

Grattis Hugo!

Jag hade tydligen ätit tålamod till lunch för just den här dagen fick Albert & William hjälpa mig att baka Hugos födelsedagstårta. Kan ni tänka er att storebror skulle fylla sex år? Jag kan det knappt...

Ni kan säkert tänka er att det blev en rätt kladdig upplevelse. Men de var så duktiga och glada över att få hjälpa till! Och jag kände mig som världens bästa mamma.

Med tre barn har jag lärt mig att inte ta mig vatten över huvudet. En enkel kladdkaka med en ännu enklare glasyr är nog så kalasigt! 

Jag hade tydlig köpt skojljus för de fick liv på nytt hela tiden.... 

Helt omöjliga att blåsa ut! En sån tur att paketen inte var omöjliga alls. Nope, rena  rama fröjden såklart! Och faktiskt var det en ljuvlig kalasmorgon för Hugo. Chokladtårta till frukost är inte varje dag. Grattis älskade pojke! ❤️

Tada!

        

Med tre små barn (hur gick det till egentligen?) är det sannerligen svårt att få saker gjorda utöver nödvändigheter. Men så en dag, efter förskräckligt många dar stod vår egentillverkade bänk klar!

Med familjekonst över. Inte helt lätt alltid att välja konst, allra svårast med just personlig sådan. 

Det jag kan älska mest med att komma hem till folk är foton. Det är så spännande att få se lite mer av familjen än vad man annars ser. Men även intressant hur folk väljer att framhäva sig. Hur barnen har vuxit, hur gamla vi har blivit eller bara fantastiska livsögonblick. Ja, nu har även vi en vägg som ska bli historia så småningom.