Lusse lelle, tipp tapp och elva nätter före jul. Ja men tänk så fridefullt. Hej tomtegubbar, julegrisen och stalledrängen. Det nalkas Lucia. Och som förälder är det så fint att man trillar in i traditioner igen?
Våran sexåring är en miniatyr-tonåring. Allt är tråkigt, jobbigt och pinsamt. Jag har försiktigt försökt närma mig ämnet: luciakläder. Försökt vara lagom entusiastisk och lagom "vadå jag bryr mig inte" när frågan kom på tal.
Jag vill vara stjärngosse, svarar miniatyr tonåringen tre dagar innan självaste lucia.
Åh så trevligt och hjälp så gulligt! Tänker jag (såklart) för det vore ju det pinsammaste i världen om jag hade råkat säga det högt.
Så var det dags att pröva outfiten. (Såklart dagen innan självaste framträdandet). Struten åker på, hjälp vilken fin son jag har. Sa jag det högt? Minns inte... Stjärnan i handen. Allt går fortfarande bra. Han är så fin. Jag kan knappt tro att det är sant! Dags för klänningen. "Men va!? -Det är ju en kjol? Mamma det känns inte bra, jag vill vara tomte" säger miniatyr tonåringen.
Suck. Det här gick ju inte bra. Lite väntat kanske, men skit också, jag vill ju så gärna se min lilla människa i lucia tåget. Springer ut till garaget, rotar fram (min) tomtedräkt och ber stillsamma böner när tonåringen ska pröva dräkten. Kanske märker han inte att den går ner till vaderna? Men jag har fel... "Den är ju för lång..." utbrister miniatyren, "jag vill vara pepparkaka".
Ungefär här exploderar jag. "Jag har ju inte köpt någon j-kla pepparkaka, du ville ju vara stjärngosse!!!!!" Utbrister miniatyr tonåringens vuxna tonårsmamma.
Jag sjunger inte lite vitsigt "är du snäller så kan du få", nej för det är slut på curlandet. Jag får skicka upp någon darth vaider kopia i släptåget. Natten går tunga fjärt. God natt och good bye.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar