Fjärde ljuset tänt!

Så plötsligt var det fjärde advent? Tiden rusar, fast just denna sista adventshelg har vi faktiskt anammat ett lugn. Vilket är närmast saligt för oss med en ganska så intensiv tillvaro! 

            

Det blev inte så mycket tomtar hos oss (i år heller), men massa gröna juliga växter! Det ger ju ett sånt rackans lugn med växter. Att det står hyacinter i varendaste rum och doftar jul gör inte saker värre!

Och precis som förra året tänker jag att det blir jul ändå. Utan julbak, pynt och pakethets. Men vet ni? Med just den inställningen blir det tid över till att ändå slänga ihop något julgodis. Fast jag ställer  mig inte med något långkok. Jag gör det enklaste; Wienernougat och chokladbräck med massa nötter är enkelt och går superfort! Farligt gott är det med....

Lyckligast över granen är William. Hjälp vad han fixar och fixar, fixar igen och lite till! Den kommer stå tom på barr lagom till julafton om han fortsätter med sin dekor-hets!

Mot slutet av helgen fick vi oss en liten sjukling. Han fick skämmas bort med film och varm choklad, med extra allt. Bara det att sjukligen gillar inte extra allt. Han vill bara ha chokladen. 

       

Sedan skickade jag iväg man och två välkammade tvillingar på en julglögg.

Lite tråkigt att missa den, men ljuvligt att få se dessa små stoltare än aldrig förr över att få ha skjorta! De vill till och med sova i dem. Vårt jullunk is on. Hoppas ni känner det samma. 

/Therese

Midnatt råder

Lusse lelle, tipp tapp och elva nätter före jul. Ja men tänk så fridefullt. Hej tomtegubbar, julegrisen och stalledrängen. Det nalkas Lucia. Och som förälder är det så fint att man trillar in i traditioner igen? 

Våran sexåring är en miniatyr-tonåring. Allt är tråkigt, jobbigt och pinsamt. Jag har försiktigt försökt närma mig ämnet: luciakläder. Försökt vara lagom entusiastisk och lagom "vadå jag bryr mig inte" när frågan kom på tal.

Jag vill vara stjärngosse, svarar miniatyr tonåringen tre dagar innan självaste lucia. 

Åh så trevligt och hjälp så gulligt! Tänker jag (såklart) för det vore ju det pinsammaste i världen om jag hade råkat säga det högt.

Så var det dags att pröva outfiten. (Såklart dagen innan självaste framträdandet). Struten åker på, hjälp vilken fin son jag har. Sa jag det högt? Minns inte... Stjärnan i handen. Allt går fortfarande bra. Han är så fin. Jag kan knappt tro att det är sant! Dags för klänningen. "Men va!? -Det är ju en kjol? Mamma det känns inte bra, jag vill vara tomte" säger miniatyr tonåringen. 

Suck. Det här gick ju inte bra. Lite väntat kanske, men skit också, jag vill ju så gärna se min lilla människa i lucia tåget. Springer ut till garaget, rotar fram (min) tomtedräkt och ber stillsamma böner när tonåringen ska pröva dräkten. Kanske märker han inte att den går ner till vaderna? Men jag har fel... "Den är ju för lång..." utbrister miniatyren, "jag vill vara pepparkaka".

Ungefär här exploderar jag. "Jag har ju inte köpt någon j-kla pepparkaka, du ville ju vara stjärngosse!!!!!" Utbrister miniatyr tonåringens vuxna tonårsmamma. 

Jag sjunger inte lite vitsigt "är du snäller så kan du få", nej för det är slut på curlandet. Jag får skicka upp någon darth vaider kopia i släptåget. Natten går tunga fjärt. God natt och good bye. 

Allting har sin tid

I väntan på julen finns ju minst tusen saker man kan göra och tusen saker till man kan baka. Och som småbarnsförälder känner jag att det lilla man gör är stort nog. Vi kommer antagligen inte baka knäck, ha en egen paketkalender eller åka och träffa en tomte i ett köpcenter. Och det bekommer mig inte det minsta. Att baka pepparkakor kan räcka gott. Detta året. 

Igår tänkte vi slå ihjäl förmiddagen med en skridskoutflykt. Våra små twins får verkligen "haka på". Typiskt för småbröder. Inte sant?

Det kan dock lätt bli lite svettigt. Här är Albert på vift och inte ens en pepparkaka kunde få honom att stanna inom ett rimligt räckhåll...

Älskade pojkar. Tänk så ni kan trötta ut två stackars päron på en helg... 😵😵

Våra småttingar saknar lite verbal kommunikation och det knuffas och bökas en hel del mellan lekarna. Att dricka en kopp kaffe utan avbrott förekommer inte i vår familj. Allting har sin tid. Och just nu i livet är tiden inne då man mickrar sitt kaffe minst två gånger, missar munnen minst en gång och gömmer den varma koppen på ett sånt där bra ställe så det är omöjligt att hitta den. 

Men så äntligen fick två par slitna vuxna avnjuta årets första julbord. Barnfria dessutom.

Vi pulsade i snön genom skogen och kom fram till Långängens ljuvliga gård. Det är så mysigt där att man nästan aldrig vill gå hem...

Väl hemma, nöjda, mätta och belåtna står barnvakten i dörren och berättar glatt att våra tvååringar sov två timmar mellan 16-18. Ungefär då ville min man och jag börja gråta lite. Istället gick vi till pulkabacken 20:00 körde skiten ur alla och kom hem trötta i både knopp och kropp lagom till 21:30. Jag måste säga att vi gjorde det bästa av situationen. Det var extra gott och gå och lägga sig, just den kvällen. Allting har sin tid. Inte sant?