I väntan på julen finns ju minst tusen saker man kan göra och tusen saker till man kan baka. Och som småbarnsförälder känner jag att det lilla man gör är stort nog. Vi kommer antagligen inte baka knäck, ha en egen paketkalender eller åka och träffa en tomte i ett köpcenter. Och det bekommer mig inte det minsta. Att baka pepparkakor kan räcka gott. Detta året.
Igår tänkte vi slå ihjäl förmiddagen med en skridskoutflykt. Våra små twins får verkligen "haka på". Typiskt för småbröder. Inte sant?
Det kan dock lätt bli lite svettigt. Här är Albert på vift och inte ens en pepparkaka kunde få honom att stanna inom ett rimligt räckhåll...
Älskade pojkar. Tänk så ni kan trötta ut två stackars päron på en helg... 😵😵
Våra småttingar saknar lite verbal kommunikation och det knuffas och bökas en hel del mellan lekarna. Att dricka en kopp kaffe utan avbrott förekommer inte i vår familj. Allting har sin tid. Och just nu i livet är tiden inne då man mickrar sitt kaffe minst två gånger, missar munnen minst en gång och gömmer den varma koppen på ett sånt där bra ställe så det är omöjligt att hitta den.
Men så äntligen fick två par slitna vuxna avnjuta årets första julbord. Barnfria dessutom.
Vi pulsade i snön genom skogen och kom fram till Långängens ljuvliga gård. Det är så mysigt där att man nästan aldrig vill gå hem...
Väl hemma, nöjda, mätta och belåtna står barnvakten i dörren och berättar glatt att våra tvååringar sov två timmar mellan 16-18. Ungefär då ville min man och jag börja gråta lite. Istället gick vi till pulkabacken 20:00 körde skiten ur alla och kom hem trötta i både knopp och kropp lagom till 21:30. Jag måste säga att vi gjorde det bästa av situationen. Det var extra gott och gå och lägga sig, just den kvällen. Allting har sin tid. Inte sant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar