Varje lördagsmorgon snörar jag på mig löparskorna och träffar Carro i spåren. Det är fem kilometer vacker natur, fina samtal och lite pust och stånk. Men känslan efteråt. Fasen vad fint det känns.
När jag kommer hem försöker min man sig på att äta frukost. Det kan bli lite hur som helst med den där långa helgfrukosten. Oftast blir den inte lång, inte god och helgtidningen skummas mest igenom.
Jag tar med mig våra små terrorister ner, så min man kanske hinner läsa åtminstone en intellektuell artikel? Duschar med två ettåringar som publik. Dom gillar showen.
Iordning, men ännu rosig om mina löparkinder. Pussar på bebisar och ropar till Johan att han måste sätta på musik. Det är ju helg för sjutton! Bruce åker på, som alltid. Ålderstecken? The River är så fin att man dör lite. Bebisar får lunch och packas ner i vagn. Jag krattar löv, de tittar på och somnar av tristess. Varje gång. (Nej, jag krattar ju inte löv VARJE gång).
När jag kommer in badar vardagsrummet i sol. Det kan ni inte se. För jag är så enveten och använder filtret "bleknat". Det gör att allt blir både lite blekare och mörkare på en och samma gång. (?) Men man måste väl behålla sin image tänker jag. Jag knäpper lite bilder, skrattar åt miss matchen i rummet som ändå gör det mysigt och ballt på något vis. Det kommer bli bra det här. Nu blir det kaffe. Lördags morgon kan vara det bästa jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar