Egentligen hade vi tänkt plocka upp traditionen "Valentines dinner" med familjen, för att fira denna dagen. Eller fira och fira. Jag älskar traditioner, och detta är ett fint tillfälle att vara tillsammans? Inte sant?
Jag minns så väl denna dagen för två år sedan. Hur fånigt denna dagen kändes. Albert hade då nyligen överlevt sin operation och lämnade sjukhuset med enbart en missbildad hjärtklaff. Ja, all konsumtion dagen till ära, gelehjärtan, röda rosor och chokladaskar kunde inte blekna mer! Hela dagen kändes falsk! Det finns ju faktiskt dem som lider av sjuka hjärtan. Därför borde man skänka pengar till hjärtforskningen, på alla hjärtans dag. Jag tycker egentligen det är deras dag.
Men året därpå stod jag med gelehjärtan i ena handen och rosor i andra. Då var jag överlycklig över att jag hade möjlighet att fira familjen. Att alla var med och ingen förlorad.
Jag minns även en annan alla hjärtans dag alldeles särskilt. För sju år sedan just idag fick jag reda på att vi väntande vårt första barn. Och kan ni tänka er? Jag höll det hemligt hela dagen, lagade en utsökt middag till min man och berättade det först då.
Idag tycker jag mest synd om mina kräksjuka småttingar och skämmer bort dem med varsin hjärtask fylld med leksaker och godis. Tvillingarna ligger ute i vagnen och sover. När de vaknar ska vi ut i skogen intill ett slag. Solen skiner och himlen är blå!
Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar