Igår kom han hem! Äntligen. Min man. Han har varit sjukt efterlängtad i dagarna sju. Behöver jag påminna er om mina avkommor på ett, ett och fem år? Givetvis fick Hugo halsfluss och blev hemma hela veckan... Men så kom han. Skäggig och snygg med en ask macarons i handen. Inte ett dugg konstigt att förstå att man blev kär i han för snart ett decennier..... (Shit pomfritt, time flies)
Men vet ni, man pallar ju allt om man måste. Jag har varit en happy, clappy mum hela veckan lång. Trots lite dålig sömn och något dåliga matvanor. (!) Självklart har det varit tungt, men det har jag hållit för mig själv. Ett tips, se typ inga filmer som "Eat, prat and love" när du är själv med tre barn en längre tid. Då vill du liksom lämna barnen till grannen "för att köpa mjölk" när du i själva verket drar till Bali för att finna dig själv....
Fast sedan såg jag mina boots och förstärkaren och insåg att ja, det där är väl jag. Tre gånger i månaden.
William knäckte koden "popstjärna" och tjoade i micken och höll låda. Albert knäckte koden "rockstjärna" och slog micken i förstärkaren och andra hårda föremål.
Sedan skickade jag iväg en tillslut frisk Hugo på kalas, och njöt av ljuvliga tulpaner från svärmor. Tänk, hon pallrade sig upp från Götlaborg för att hjälpa oss ett dygn. Och det var faktiskt att bli uppfiskad farligt nära botten men att få hjälp att bli flytande igen. Liksom still going strong.
Något annan en gräsänkling gör är att tröstshoppa. Helst en döskalle och en skål. Och sedan fyller den med godis.
Eller tar med snoriga ligan till ett varuhus och käkar en pizzalunch. Utan bebisgråt för en gångs skull, men med en akutnödig femåring. Smaklig måltid. Latte på det?
Men nu. Inte en jäkel hemma utan jag, en dator, kaffe och kakor. Plötsligt händer det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar