Jag vet knappt om man får säga så? Men jag saknar mig. Jag saknar mina jeans, t-shirts, klackar. Och en lite smidigare kropp? Konsten att plocka upp något på golvet. Ta på mig dojorna. Ha Hugo i knäet. NU BÖRJAR DET BLI TUNGT! -Och jag är bara i vecka 26! Är nog bara en dag ifrån 10 kilos sträcket. Att sova är en utmaning i sig. Ligger jag på ena sidan, är det någon som blir missnöjd. Lägger jag mig på andra är det någon annan som inte blir glad! Och ligger jag på rygg (vilket fortfarande fungerar andningsmässigt) får de till riktiga stolpskott i kulan. Osköna nätter helt klart. Och tillbaka till fåfängan. Det är så fånigt att jag inte kan släppa fåfängan, jag vet. Men som gravid kollar folk lite extra! Jag vill ju bara försvinna?! Formen på kulan kan vi också diskutera en aning. Den är liksom mer fyrkantig (tänk en tvättmaskin) än söt och rund. Nästan lika utstående på sidorna som rakt fram. Men tänk vad som bakas där inne. Två små urgoa identiska boys. Det är ju värt allt. Men man kan väl få klaga bara lite? Bara man kommer igen. Och det gör jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar