En mikrofonkåt packade ihop gitarren, stängde av micken och lämnade bandet. För förortslivet. Inga mer rep eller riviga, valfria repertoarer. Ingen upplyst scen i en annars mörk lokal. Inte i strålkastarskenet mer som en mikrofonkåt solist. Och scenapa. Vad ska en sån i förortens gospelkör att göra? Hålla tonen? Jo, tack, det klarar hon. Även om det är fullt omöjligt att höra vilken ton som egentligen kommer ut eftersom det sjungs från alla möjliga håll. Som det bör göras i en gospelkör. Men det låter bra. Och rösten hålls igång. Taktkänslan med.
Så kom den dagen. 13 december. Lucia. Passande för öns församling är att ha en rivig gospelkör på plats. Det är dags för den årliga julkonserten. Barnkörens luciatåg. Dags att damma av finkläderna, sjunga upp och bli "lagom synlig", "smälta in" och kunna sin stämma. En mikrofonkåt solist har aldrig känt sig mer felplacerad. Jag höll inte i en gitarr, ens en mick. Jag skulle stå bara alldeles vanligt och le lite lagom mycket. Allt jag lärt mig i scenskolan blev opassande och jag stod på ny mark. Som inte var "min" publik. Superduper läskigt. I publiken satt enbart barnfamiljer och familjernas familjers familjers familjer. Som ville se på de ljuva barnen. Inte på en malplacerad, mikrofonkåt, trettio-någonting.
Jo, förortslivet bjuder på mycket utmaningar. Detta är min senaste. "Ge det lite tid Terry, ge det tid".
Tredje ljuset tänt. Hurra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar