Baka knäck?

        

Eller köp färdiga för det spelar visst aldrig någon roll hur väl man har planerat operationen. Det är ju som att föda barn det här med julgodis. Man glömmer ju direkt efter varje år hur pyssligt och icke barnvänligt det blir på slutet. Nu ska ni få höra.

Smeten kokar, jag har ställt fram etthundrasjuttionio formar, hackat nötter, uppmätt smöret och ströbrödet, ställt fram underlägg, gör kulprovet. Mums det var gott. Men flytande som mjölk. Skit också. Dagishämtning om 30 minuter. Jag ställer fram en blomma och försöker andas klorofyll, koldioxid och kolasås. Om jag känner lugnet? Nej, men jag känner mig rätt säker på att det kommer sluta i katastrof och att grönt och guld är en rätt go kombo ändå.

Åh, nej. Bebisar. Gånger två. Gör kulprovet. Mums igen! Men inte i hamn. Bebisarna drar i mina ben. Och gråter. Ingen panik, andas klorofyll och hämta en fåtölj.

Så där ja. Nu behöver jag bara hålla koll på kolasmet OCH eventuella bebisfall. Great thinking TERRY! Plan B. Kollar med Google hur katten jag kan få smeten i formarna inom tio. 

Google säger: Öka temperaturen och häll den färdiga smeten i en tokhet termos. Då menar Google att man kan hälla ner smeten i formarna. Inget spill och ingen smet som stelnar. PERFEKT! Nu är goda råd dyra! Jag gick PÅ det. Jag är blåögd. Snälla ni; HÄLL ALDRIG KNÄCKSMET I EN TERMOS!!! Summa sumarum; Det blev tokstressigt. Stökigt. Spilligt. Och utomordentligt gott!

Senare den dagen ville jag stolt visa familjen dessa ljuvliga små sötsaker. Givetvis visar det sig att ingen i familjen (förutom jag) gillar knäck. Vilken fälla!